den mot laduväggen, och besynnerligt nog syntes endast en våt fläck efter den.
Några dagar derefter gick jag upp på Sukkestadmon. Det var en morgonstund. Hundarne hade knapt blifvit släpta, förr än haren var på benen. Denna gång var det icke enstaka skall och gläfs, utan det bar af i fullt dref, och haren hade ej gått en half timme, förr än han kom dansande ned öfver slätten rakt emot mig. Jag lade bössan till kinden och sköt. Han föll på fläcken, och det var en stor gammal hane, full af ärr och skråmor; han hade inte mer än halfannat öra.» —
«En sådan hare har jag hört talas om också,» sade Per, som med mycken uppmärksamhet följt kaptenens berättelse. «Den höll till här i Holleia, bortemot Granbo; men det påstods, att den var nära på kolsvart. Många va’ efter den och sköt på den, men de fick aldrig bugt på den, förr än den här satans Sara-Anders kom dit bort. Han sköt den, för han är då med öfverallt, förstås. Det var honom vi såg spårena efter nedanför Rausandbacken. Det är en stor skälm, och d’ä’ inte sällan man får se fälorna efter hans snöskor, för han kan aldrig vänta som annat folk, tills fågeln har fått leken ordentligt i gång.»
«Det tror jag nog,» sade kaptenen och strök sina mustacher. «Det är inte första gången den karlen går på förbjuden mark. Men säg mig, var det han, som sköt den der trollharen inne vid Kristiania, som du en gång talade om?»
