Sida:Norska folksagor och huldre-sägner.djvu/122

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
94
EN TJÄDERLEK I HOLLEIA.

«Jaså den, ja det är sant. Nej, det var en skytt inifrån landet, som hette Brandte-Lars. Ni känner honom väl, ni som är från Kristiania?» sade han till mig.

Nej, jag kände honom icke.

«Kors, känner ni inte honom? Han bor ju i en liten stuga under åsen strax nedanför Grefsen. Jag träffade honom på Halland en gång, då han var på jagt med några stadsherrar. Det var en besynnerlig kurre, men en riktig karlakarl till att skjuta. På hare sköt han nästan aldrig bom, och fågeln tog han i flykten, liksom kapten gör. Men det der om haren, som kapten menade — det talade han om för mig och mycket mera till.

«Jag skulle ut med hundarne åt gamle Simensen vid lilla torget och skaffa litet färskt,» sa’ han. «Det var tre hundar; den ena hette Rapp, det var en sådan hund, att de underjordiska inte hade någon makt med honom, för han var röd, ser herrarne; de andra två va’ också bra hundar, ja gudbevars. Det var en Kristi himmelsfärdsdags morgon, sa’ han, som jag var uppe i skogsöppningen vid Linderudsätern. Der släpte han Rapp och han dref med honom, så det hven och pep i åsen. Jag stälde mig i håll vid ett ställe, der de hade bränt en mila. Då haren hade gått ett hvarf, kom han tätt förbi mig. Jag sköt, men det var bom, och så bar det af med drefvet. Det dröjde inte länge förr än han kom igen på samma ställe — han var alldeles svart utåt ryggen — och jag sköt bom igen.

«Men hur tusan hänger det här ihop, vill inte de andra hundarne drifva, tänkte jag för mig själf.» sa’