han, «för det var bara Rapp som jagade, och det gick i ett kör. Nej, det kan inte vara någon riktig hare. Men jag vill se på honom en gång till först. Ja — så kom han tredje gången, och jag sköt bom, och bägge de andra hundarne va’ med, men inte skälde de. Men så trollade jag med svansskrufven och kulan,» sa’ han.
«Huru gick det till?» frågade jag.
«Du måste tala om det, Per,» sade kaptenen. — «Ja, i början ville han inte ut med det,» svarade Per, «men då jag hade druckit om med honom duktigt och gifvit honom en rulle tobak, så sa’ han det.»
«Du skall ta bark af en snyltrönn,» sa’ han, «och förhexa svansskrufven med, och så skall du skrapa tre silfversmulor af en silfverskilling, som är ärfd; men det måste vara af de gamla goda pengarne, som ha varit med ute i krig; se’n skall du skrapa tre flisor af lillfingersnageln på venstra handen, och så skall du ta tre bjuggkorn, men har du inte sådana, kan du ta tre brödsmulor, och allt det der skall du lägga framför laddningen, så blir det allstodt, om det också vore fan själf du sköt på,» sa’ han, «och då han kom den fjärde gången, måste han i backen i det samma det small,» sa’ han. «Det var en liten torr krabat, och han var så gammal att han var nästan svart. Nå, jag tog och hängde upp honom med bakbenen i en knölig björk för att låta trollskapen gå af honom, men ta mej dalern,» sa’ han, «blödde han inte som en liten qviga, och hundarne slafsade och slafsade blodet i sig nere på marken. Se’n tog jag honom och gick, men hur jag gick, så
