Sida:Norska folksagor och huldre-sägner.djvu/124

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
96
EN TJÄDERLEK I HOLLEIA.

gick jag galet, och blodet rann af honom; jag kom tillbaka till samma björk igen två gånger. Det var då besynnerligt det här, tänkte jag,» sa’ han, «för här borde jag väl hitta lika bra som hemma på golfvet i min stuga. Men när det är på tok, så är det gerna riktigt på tok. Nå ja, jag får väl låta hundarne ta reda på vägen, och det gjorde jag; men då jag kom ned till bergknallarne, var själfva gamla-mor ute. Hon stod ändå framför några småbjörkar, uppe på en liten bergklint med huckle på hufvudet och skinntröja och svart klädning och stödde sig på en kryckkäpp och såg ut som en gumma uppifrån landet.»

«Hör du Lars,» sa’ hon, «du har fått många harar af mig här i skogsmarken och jag har velat dig väl. Derför kunde du gerna ha låtit min säterhare gå för den han var. Och hade du inte haft din röda hund, så hade du inte fått honom heller!»

«Jag svarade inte ett ord, jag,» sa’ Lars, «utan gick nedåt till Märrmyren och upp till Björnbråten. Der släpte jag hundarne och strax vardt det dref af; Rapp gaf sig i väg och jag stod och lyddes en stund om de andra skulle stämma in, för det bar af bort åt Linderudsätern igen, så att jag blef alldeles förskräckt. Jo, då fick jag höra dem skälla alla tre, och då visste jag, att det var en riktig hare. Det var fanken till krok han gjorde, men då han kom tillbaka, stampade han i marken som en fölunge, och då jag fick se öronen på honom, var han mest så stor som en liten bock. Den sköt jag. Se’n gick jag söderut ned mot Alunsjön.