Der släpte jag hundarne på nytt, och så gick det i klingande dref uppåt Linderudsätern igen — ditåt måste de med honom. Efter en stund kom de tillbaka. Så sköt jag den. Nu hade jag tre. Men nu kan det vara nog för i dag, min kära Lars, sa’ jag» — sa’ han — «och så gick jag ned och hängde upp den i källartaket åt Simen.»
«Men Gud hjälpe mig, blödde inte den lilla svarta i tre dar derefter, så att källaren nästan var half med blod,» sa’ han.»
«Du talade nyligen om, att det skall ha varit en trollhare här i Holleia; det går också sägner om att det är fullt med skatter af ädel metall i bergen här. Det skulle det inte vara så dumt att ha en del af, eller hur, Per?» sade kapten, som åter började lirka för att få fram en historia.
«Åh, hvad skulle kapten med det?» svarade Per och skakade på hufvudet. «Han har nog och litet till. För en fattig stackare kunde det så vara, men tro mig, det är inte lätt att komma åt’et.»
«Jag tycker ändå det är besynnerligt, att du inte har försökt få någonting af det,» fortfor kaptenen.
«Åh, hur skulle det ha gått till?» frågade Per. «Att ligga och gräfva i backarne, som gamle Jon Haugen gjorde öfver hela Holleia, det bryr jag mig inte om.»
«Det finnes andra sätt att skaffa sig rikedom,» sade kaptenen hemlighetsfullt. «Hvad säger du om att hålla sig väl med bergskäringarne? Du har minsann inte varit någon ful karl i din ungdom, du Per Sandaker! Du kunde nog ha gjort lycka.»
