Enligt kaptenens förnyade uppmaningar fortfor Per att under hela natten förkorta tiden för oss med sägner, historier och berättelser om sina jagtbedrifter. Då och då trakterade kaptenen oss med en jagthistoria, som vanligen innehöll hvassa anspelningar på en eller annan af de björnar, Per skadskjutit, hvarvid denne aldrig underlät att lägga sitt besynnerliga bistra ansigte i högtidliga veck och klå sig bakom örat. Emellanåt blinkade han illmarigt med det ena ögat och sade: «Der fick du, Per Sandaker, tag det åt dig, du!»
Vid midnatt lade vi oss ned framför elden på ett par bänkar och hvilade ut i en kort slummer. Då vi vaknade, sade Per, att det var på tiden att gå till tjäderleken. Ute var det tämligen kallt; det hade lagt sig skare på snön, så att den knarrade under våra fötter. Himlen var likväl klar och mörkblå nästan som om våren, och några blåhvita skyar, som sakta kommo seglande från söder, spådde ett snart slut på nattkylan. Månen stod lågt nere vid horisonten; i stället för att lysa för oss på vår nattliga vandring, göt den blott sitt milda skimmer öfver bergshöjderna i fjärran och trädens toppar, men mellan furupelarne spred den denna mystiska skymning, som förlängde skuggorna till det oändliga, framtrollade sagolika gestalter mellan stammarne och gjorde skogen så hemlighetsfull, djup och förfärlig.
Endast rotgeln[1] afbröt med sin milda morgonsång tystnaden i skogens enslighet.
«Der sjunger den fågel, som är först uppe om
