Sida:Norska folksagor och huldre-sägner.djvu/132

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
104
EN TJÄDERLEK I HOLLEIA.

med klara, klingande toner sin morgonsång, som genom nattens töcken och mörker påminte om den ljusa morgonrodnaden och bildade en upplifvande motsats till de nattliga fåglarnes spöklika rörelser och obehagliga läten.

«Der ringer tjäderklockan,» sade kaptenen, «Så kalla svenskarne denna lilla muntra fågel; ty när den stämmer upp sin visa, tar tjädern upp morgonpsalmen på nattqvisten. Låt oss nu stanna litet här, vi äro inte långt ifrån de fåglar, som kommo sist i går. Om vi gå närmare, kunna vi lätt köra upp dem.»

Då vi hade stått och lyssnat några minuter, hörde vi en fågel spela på ett par hundra stegs afstånd.

«Jag tror nästan det är den tuppen, som kom sist och skar näbb,» sade Per. «Jag undrar just om han inte får stryk; gamlen brukar vara långsint.»

Kaptenen lät mig välja mellan att gå åt det håll, der vi hörde fågeln spela, eller mera norrut, der han antog att ungfåglarne sutto. Jag valde det förra. Kaptenen gick norrut. Jag och Per smögo oss fram mot fågeln och sökte med den yttersta varsamhet undgå snö och brakande qvistar. Då vi hörde fågeln sissa, stannade vi ett ögonblick, men sprungo under hvarje följande sissning eller «sugning», omedelbart sedan den hade slagit klunken, två eller tre steg framåt. Under knäppningen och klunkandet stodo vi naturligtvis orörliga. Då vi på detta sätt hade närmat oss trädet, hvari han satt, på ett afstånd af fyrtio eller femtio steg, hörde vi en fågel komma flygande och med buller slå ned i trädet. Ljudet af sammanslagna näbbar och vingar