den silfverklara morgonhimlen. Solen började höja sig; den förgylde åsryggarne och bredde småningom sin glans ut öfver de mörka granklädda backsluttningarne. Men ännu låg djup skugga öfver Skärsjömyren, som sträckte sig så långt i söder, att skogen bakom dess bortersta gräns blånade. Morkullan, horsgöken och alla nattens fåglar hade gått till ro, men skogens glada sångare fylde den klara morgonstunden med jublande toner: gransångaren lät höra sitt entoniga instrument, bofinkar, kungsfåglar och gärdsmygar drillade högt i sky, orrtuppar grälade och förde oväsen, talltrasten uppstämde med full hals nidvisor och smädeord mot alla, men slog dock ibland in i det känslofulla och qvittrade sakta och blygt några ömma strofer. På andra sidan om myren spelade en tjäder i en trädtopp. Hönorna gjorde sig älskvärda, kacklade och snörflade fram sina hesa näsljud, som från sångfåglarnes sida sedt måtte taga sig ut som om våra åldtmödrar ville börja tala för oss om kärlek och en ungmös känslor.
Emellertid stodo vi gömda i ett tätt ensnår på den lilla bergknallen och väntade fågeln hvarje ögonblick; men gamlen dröjde länge i sitt harem. Ändtligen, då solstrålarne belyste furans topp, kom han susande med tunga vingslag och slog ned, icke som vi hade väntat i det höga trädet ofvanför oss, utan i den topplösa furan, som lutade ut öfver myren. Det var i sanning en präktig fågel, en stolt kämpe, så som han satt der på den nakna grenen mot himlen, med sitt glänsande ljusgröna bröst i solskenet. En tjäderhöna kom efter
