sågstockar och långtimmer. Det var harmligt, tyckte han, och så sade han, att han inte skulle få smaka mat förr än han hade varit till skogs och huggit lika så mycket timmer, som det han hade flisat upp till ved.
Mumle Gåsägg begaf sig till smedjan och lät smeden hjelpa sig att smida en yxa af femton lispund jern; sedan gick han upp i timmerskogen och grep sig an med att fälla skog; der strök med både bjelkgranar och mastfuror, allt som han anträffade både på kungens egor och grannegorna; han hvarken qvistade eller toppade, så att det blef liggande som efter ett vindfälle. Så lade han ett duktigt lass på släden och spände alla hästarne för; men de kommo icke ur fläcken med det lasset, och då han tog dem i hufvudet och ville få det att gå, slet han af hufvudena; då kastade han undan hästarne bort i skogen och drog ensam hem lasset.
Då han kom fram till kungsgården, stodo kungen och hans skogvaktare på trappan och tänkte ta itu med honom, för att han hade farit så illa med skogen, det hade skogvaktaren varit borta och sett; — men då Mumle Gåsägg kom dragande hem med halfva timmerskogen, blef kungen både ond och rädd, och så tänkte han, att han måste väl fara varligt med honom, eftersom han var så stark.
«Det var mig en dunderhuggare att arbeta,» sade kungen, «men hur mycket äter du åt gången?» sade han, «ty nu är du väl hungrig?»
Skulle han ha en ordentlig gröt, så gick det åt tolf tunnor mjöl, sade Mumle Gåsägg; men när han
