»Komma igen en annan gång, ja!» sade han, — nej, det mente han tro på skulle inte ske; var han kommen dit, så skulle han stanna der, och landskylden skulle han ha med sig, han hade inte tid att vänta. Men då han hade ätit upp sin matsäck, blef tiden honom lång, och så kräfde han landskylden af Gamla-mor igen och sade, att nu skulle hon betala den.
«Nej, det gjorde hon visst inte; det stod fast som Gamlefuren,» mente hon, och den stod utanför porten till helvete och var så stor, att femton man knapt kunde famna den. Men Mumle for upp i toppen på den och snodde och vred den som en vidjeqvist och frågade, om hon inte ville betala landskylden nu.
Jo, då tordes hon inte annat och letade ihop så mycket pengar, som han trodde sig om att bära i renseln. Nu for han på hemvägen med landskylden, och strax som han var rest kom Gamle-Erik hem. Då han sporde, att Mumle hade dragit sin kos med renseln full med pengar, dängde han först på mor sin och satte sedan efter honom och skulle ta fatt honom. Och han kom inpå honom också, ty han gnodde lös och ledig och gjorde äfven ett vingslag ibland, medan Mumle måste hålla sig vid marken med den tunga renseln; men då Gamle-Erik var i hälarne på honom, tog han till att hoppa och springa det mesta han orkade och höll klubban bakom sig för att värja sig emot honom — så gick det undan: Mumle höll i skaftet, och Gamle-Erik famlade efter klubban, tills de kommo till en djup dal; der sprang Mumle från den ena bergstoppen öfver
