på den andra, och Gamle-Erik var så het och ifrig att sätta efter honom, att han rände rakt emot klubban, föll ned i dalen och bröt af sin ena fot, — der låg han.
«Här har du landskylden!» sade Mumle Gåsägg, då han kom till kungsgården och slängde penningrenseln till kungen, så att det brakade i förstugugolfvet.
Kungen tackade och sade honom vackra ord och lofvade honom både god lön och hempass, om han ville ha det; men Mumle ville bara ha mera arbete.
«Hvad skall jag göra nu?» sade han. Jo, då kungen fick fundera litet, sade han, att han skulle resa till bergstrollet, som hade tagit hans farfars svärd, på det slottet han hade vid sjön, dit ingen vågade sig.
Mumle fick med sig några matsäcklass i renseln och drog åstad igen, och han vandrade både länge och väl öfver skog och fjell och vilda hedar, tills han kom till några höga berg, der trollet skulle bo, som hade tagit kungens farfars svärd.
Men trollet var icke under bar himmel, och berget var stängdt, så att Mumle Gåsägg icke var karl till att komma in.
Så gaf han sig i lag med några bergsprängare, som höllo till på en fjellgård och lågo och bröto sten uppe i bergen. Slik hjelp hade de aldrig haft, ty han bröt och slog i fjellet, så att berget remnade och storsten välte ned som hus; men då han skulle hvila middag och begynna på med det ena matlasset, så var det uppätet alltsammans.
