Rätt som det var, så slocknade elden för dem, så att de icke kunde skilja korten från hvarandra.
«Nu ska’ vi väl hugga ved,» sade Mumle och högg täljyxan i furukubben och dref in kilen; men klumpen var knotig och ville icke låta klyfva sig strax, hur än Mumle bände och bröt med yxan. «Di säger att du ska’ vara stark,» sade han till Gamle-Erik; «spotta i näfven, hugg i med klorna, bänd och bryt, och låt mig se hvad du duger till,» sade han.
Erik gjorde så och högg med bägge näfvarne i sprickan och bände och bröt allt hvad han orkade, men med detsamma ryckte Mumle Gåsägg ut kilen, så att Gamle-Erik satt i klämman; sedan pröfvade han yxhammaren på ryggen hans. Gamle-Erik bad så vackert att han skulle slippa lös, men det örat ville Mumle Gåsägg icke höra på, förr än han lofvade att han aldrig skulle komma dit och ställa till spektakel mera; och så måste han lofva, att han skulle bygga bro öfver sundet, så att folk kunde fara öfver på alla årstider, och den skulle vara färdig, när isen var gången.
Det var hårdt, tyckte Gamle-Erik, men det fans ingen annan råd, ville han komma lös, så måste han lofva det; men han tingade på, att han skulle ha den första själen som for öfver bron; den skulle vara sundstullen.
Den skulle han få, lofvade Mumle. Så slapp han lös och for hem igen. Men Mumle Gåsägg lade sig att sofva på saken, och han sof till långt fram på dagen.
