Då kungen kom och skulle se, om han var sönderhackad eller om de bara hade småplockat honom, måste han vada i pengar, innan han kom fram till sängen; de lågo i påsar och säckar till långt upp på väggen, och i sängen låg Mumle och storsnarkade.
«Gud hjelpe både mig och dotter min,» sade kungen, då han fann att Mumle var lifslefvande. Ja, allting var godt och väl gjordt, det kunde ingen neka, men det var inte värdt att tala om bröllop förr än bron var färdig, sade han.
En vacker dag stod bron der fullfärdig, och Gamle-Erik stod på den och skulle taga tullen, som han hade betingat sig.
Mumle Gåsägg ville ha kungen med sig och pröfva bron, men det hade han ingen lust till. Så satte han sig sjelf upp på en häst och slängde den feta kungsgårdsdejan upp på sadelknappen framför sig, — hon såg nästan ut som en grof furukubbe, — och så red han öfver, så att det dånade i bron.
«Hvar är sundstullen? Hvar har du själen?» skrek Gamle-Erik.
«Hon sitter inuti den här kubben; vill du ha den, så spotta i näfven och ta den,» sade Mumle Gåsägg.
«Nej, stor tack, — tar inte hon mig, så inte tar jag henne,» sade Gamle-Erik; «en klämma har du fått mig i, du skall inte få mig i en till,» sade han, och dermed gnodde han ginaste vägen hem till Gamlamor sin, och sedan har han aldrig varit sedd eller spord der.
