«God qväll, far; kan jag få låna hus i natt?» sade mannen.
Det dröjde länge innan han fick svar, och ännu längre innan gubben blef färdig dermed; han sade, han som de andra, att han var inte far i huset, «men tala vid far min, som hänger i hornet på väggen,» sade han.
Mannen tittade uppåt väggen, och till sist fick han sigte på hornet också; men då han såg efter honom som hängde i det, kunde han inte se annat än liksom litet falaska, som hade liknelse af ett menniskoansigte. Då blef han så häpen, att han skrek till helt högt:
«God qväll, far; vill ni låna mig hus i natt?»
Det pep uppe i hornet som en liten talgoxe, och det var nätt och jemt han kunde förstå att det skulle vara detsamma som: «Ja, barnet mitt». Och nu kom det in ett bord, som var dukadt med de kostligaste rätter och med öl och bränvin, och då han hade ätit och druckit, kom det in en god säng med renkalfhudar, och främlingen var hjertans glad att sent omsider ha träffat på den rätte far i huset.
 |
En eller flera illustrationer borde infogas här, som återfinns på sidan 162 i filen Norska folksagor och huldre-sägner.djvu. |
