började hon att göra korstecken och hviska ned i bränvinet, men som hon sjelf var tämligen döf, afpassade hon ej sin röst efter min hörsel, och följaktligen hörde jag hela formuläret:
«Jag red mig en gång igenom ett led,
Då fick min fåle sin fot på sned;
Då satte jag kött mot kött och blod mot blod,
Då blef min fåle åter god.»
Nu förlorade sig hennes röst i en otydlig hviskning. Slutet på visan var ett «tvi!» som utsändes mot alla verldens fyra väderstreck.
Under besvärjelsens hetta hade hon rest sig upp; nu satte hon sig återigen på spiselkanten. Den kalla, afdunstande spriten, som hon hälde ut öfver min heta, svullnade fot, åstadkom en angenäm kyla.
«Jag tycker redan det hjelper, Berthe,» sade jag, «men säg mig, hvad var det egentligen du läste öfver bränvinet?»
«Nej, det törs jag inte säga, han kunde kanske sqvallra på mig både för presten och doktorn,» sade hon med ett ironiskt grin, som skulle antyda, att hon ej brydde sig mycket om någondera af dem, «och den som lärde mig det,» fortfor hon, «honom måste jag lofva att jag aldrig skulle lära ut det till någon kristen menniska utom mitt eget blod, och det har jag svurit så hemskt på, att Gud låte mig aldrig behöfva svärja så hemskt.»
«Då tjenar det väl till ingenting att fråga om det, Berthe,» sade jag, «men det är väl ingen hemlighet
