gjort det heller. Men han såg upp i det samma, för han ville se hvar det kom ifrån. Jo, uppe på berget satt en jungfru och sydde, och hon var så fin och vacker, att det sken af henne.
«Tag hit garnnystanet, du,» sade hon. Det gjorde han, och han blef stående der länge och väl och såg på henne, och han kunde rakt inte bli trött på att titta, så vacker tyckte han hon var. Till sist måste han ta yxan och ge sig till att hugga igen; och då han hade huggit en stund och sedan sneglade upp, var hon borta. Han tänkte på det der hela dagen; han tyckte det var besynnerligt, och han visste inte hvad han skulle tro om det. Men om qvällen, då de skulle lägga sig, han och kamraterna, ville han ändtligen ligga emellan, men det hjelpte inte stort, må tro, för då det led på natten, kom hon och tog honom, och han måste följa med antingen han ville eller inte. Så kommo de in i fjället, och der var allting så grant, att han aldrig hade sett någonting så grant förr, och han kunde aldrig riktigt beskrifva hur grant der var. Der var han hos henne i tre dygn. Då det led litet ut på den tredje natten, vaknade han, och då låg han mellan sina kamrater igen. De trodde, att han hade gått hem efter mera matsäck, och det sade han till dem också, att han hade gjort. Men ända sedan dess var han inte riktig; bäst han satt, gjorde han ett skutt och flög i väg — han var förhexad, ska’ jag säga.
«Men en god tid derefter höll han på att hugga gärdsel uppe i skogen. Just som han stod och hade
