klädde på henne, och kronan satte de på hufvudet, som det brukades den tiden, och ringar fick hon på fingrarne.
«Allt folket, som var der, tyckte hon också att hon kände; det var hustrur och det var unga flickor, som va’ hennes gelikar. Men hunden hade säkert märkt, att det var något galet på färde. Han for af ned till Melbustad, och der gnälde och skälde han och lemnade dem ingen ro, förr än de följde med honom tillbaka.
«Gossen, som var hennes käraste, tog då sin bössa och gick upp till sätern; då han kom på vallen, stod der fullt med sadlade hästar rundt omkring. Han smög sig fram och tittade genom en springa på dörren och såg huru de sutto der inne allesamman. Det var lätt att förstå, att det var trolltyg och underjordiska, och så fyrade han af bössan öfver taket. I det samma flög dörren upp, och det ena gråa garnnystanet större än det andra kom farande ut och snurrade om benen på honom. Då han kom in, satt hon der i full brudestass, och det fattades bara en ring på lillfingret, så hade hon varit fullfärdig.
«Men i Jesu namn, hvad är här på färde?» frågade han, då han såg sig omkring. Allt silfret stod qvar på bordet, men all den rara maten hade blifvit förvandlad till mossa och svamp och kodynga och paddor och loppor och sådant.
«Hvad betyder allt det här?» sade han. «Du sitter ju här pyntad som en brud?»
«Så du kan fråga,» sade flickan. «Du har ju suttit här och talat med mig om bröllop hela eftermiddagen.»
