«Ja, det går nog för sig,» hörde Barbro den andra säga, och hon vardt så häpen, att hon inte visste hvar hon skulle göra af sig.
Rätt som det var, så kom der in den ene efter den andre med mat och dryck på silfverfat och i silfverkrus och med kjortel och brudestass, med krona och spännen, och di gaf sig till att duka borden och klä’ henne till brud, och hon tyckte hon kunde inte sätta sig emot det heller.
Den flickan hade också en käraste, och han låg på skytte i fjället. Men det kom en sådan ångest på honom, att han tyckte han måste och skulle till sätern igen. Då han kom fram emot den, stod der så fullt med svarta hästar med gammaldags sadlar och betsel, så han kunde genast förstå hvad som var på färde. Han smög sig bort till en glugg och tittade in; der såg han hela brudeföljet: kung Haaken var brudgum, och bruden var i full stass.
«Ja, nu vet jag inte d’ä’ annat att göra än att förvända ögonen på henne,» sade en af brudepigorna.
Då tyckte gossen det kunde vara tid på att lägga sig emellan, han tog en ärfd silfverknapp och lade i bössan och sköt kung Haaken, så att han föll. Med det samma for hela brudskaran ut och tog kung Haaken och bar honom mellan sig. Maten förvandlades till trollspott och till ormar och paddor, som hoppade bort och gömde sig i alla hål. Det enda som blef qvar var brudestassen och ett silfverfat, och det skall finnas på gården än i dag.» — —
