hufvud har jag nog fått på den,» svarade smeden, »men ändå kom du en liten smula för tidigt, för udden har jag ännu inte hvässat; så hårdt jern har jag då aldrig smidt förr. Medan jag slår udden på sömmen, kunde du sätta dig i länstolen och hvila dig, för du ä’ väl trött, kan jag tro.» — «Tackar som bjuder,» sade Hin och satte sig i länstolen; men knapt hade han slagit sig ner i den, så sade smeden, att när han tänkte rätt på saken, så kunde han inte få udden hvässad förr än om fyra år. Hin bad först vackert att slippa upp ur stolen, och sedan blef han ond och började hota; men smeden urskuldade sig det bästa han kunde, och sade att det var jernets fel, för det var så fördömdt hårdt, och tröstade Hin med att han satt så beqvämt i länstolen och att han skulle slippa derifrån om fyra år på minuten. Det fans nu ingen annan råd; Hin måste lofva, att han inte skulle hämta smeden förr än fyra år derefter; och då sade smeden: «Ja, då kan du resa dig igen,» och Hin bort det fortaste han kunde.
Om fyra år kom han tillbaka för att hämta smeden. «Nu måtte du väl vara färdig, vet jag,» sade Hin och stack näsan in genom dörren. «Fix och färdig,» svarade smeden, «nu kan vi resa när du vill. Men hör på, du,» tillade han; «det är en sak som jag stått länge här och tänkt på att jag skulle fråga dig om: är det sant, som det sägs, att Hin kan göra sig så liten han vill?» — «jo jo men, nog är det sant,» svarade Hin. «Åh, då kunde du just göra mig den tjensten och krypa in i ståltrådspungen här och se efter om den är hel i
