skulle sätta ifrån sig bössan och lägga bort väskan, men bäst som han gick och trefvade sig fram, kände han återigen det der kalla och stora och hala.
«Hvem är det?» ropade Per.
«Åh, det är den store Böjgen,» svarade det, och hvar han tog och hvart han bjöd till att gå, så kände han Böjgen. Det är inte rådligt att vara här, tänkte Per, eftersom Böjgen är både ute och inne, men jag skall väl ta bugt på den der förargliga tingesten. Så tog han bössan och gick ut igen och famlade sig fram, tills han fann hufvudet på den.
«Hvad är du för en?» sade Per.
«Jo, jag är den store Böjgen från Etnedalen,» sade stortrollet. Då skyndade Per Gynt sig att skjuta tre skott midt i hufvudet på den.
«Skjut ett till!» sade Böjgen. Men Per visste bättre, ty hade han skjutit ett till, så hade det gått tillbaka mot honom sjelf. Då det var gjordt, tog både Per och hundarne fatt i stortrollet och drogo det ut, så att de kunde komma in i sätern. Under tiden skrattade det rundt omkring i alla högarne.
«Per Gynt drog mycket, men hundarne drog mer,» sade det.
På morgonen skulle han ut och jaga. Då han kom in på fjället, fick han se ett qvinnfolk, som lockade småkreatur uppför en backe. Men då han kom dit upp, var jäntan borta och kreaturen också, och han såg ingenting annat än en stor flock björnar.
