«Här ska’ du få si på snytetryn!» sade det.
«Här ska’ du få smaka på soppegryn!» sade Per Gynt och hälde ut hela soppgrytan öfver näsan. Trollet for i väg och jämrade sig illa, men rundt omkring i alla högarne skrattade det och ropade:
«Gyri Sopptryne, Gyri Sopptryne!»
Nu var det tyst en stund, men det dröjde ej länge förr än det blef bråk och larm utanför igen. Per tittade ut, och nu såg han en vagn med björnar för; de skuro stortrollet i bitar och foro in i fjället med det. Bäst det var, kom det ett ämbar vatten ned genom skorstenen och släckte elden, så att Per satt i mörkret. Då tog det till att fnissa och skratta i alla vrår och det sade:
«Nu ska’ de’ inte gå likre me’ Per än me’ säterjäntorna i Valsätern.»
Per gjorde upp elden igen, tog hundarne, stängde igen säterstugan och begaf sig norrut till Valsätern, der de tre jäntorna lågo. Då han kom ett stycke norrut, såg det ut som om Valsätern stod i ljusan låga. Med det samma träffade han på en skock vargar, och några af dem sköt han, några slog han ihjäl. Då han kom till Valsätern, var det kolmörkt der och ingen eldsvåda, men det var fyra främmande karlar der, som höllos och bråkade med jäntorna, och det var fyra högtroll, och de hette Gust i Være, Tron i Valfjället, Tjöstöl Åbacken och Rolf Eldförpungen. Gust i Være stod utanför dörren och skulle hålla vakt, medan de andra voro inne hos jäntorna och friade. Per sköt efter
