honom, men träffade icke, och så for Gust i Være sin kos. Då han kom in, voro de illa i färd med jäntorna, och två af jäntorna voro rent af förfärade och bådo Gud bevara sig, men den tredje, som hette Gailn-Kari, var inte rädd; hon sade att de kunde gerna komma, hon hade lust att se hvad sådana der karlar voro gjorda af för ämne. Men då trollen märkte, att Per var inne, började de jämra sig och sade till Eldförpungen, att han skulle lägga på elden. I det samma rusade hundarne på Tjöstöl och kastade honom öfverända i spiseln, så att askan och eldmörjan rök om honom.
«Såg du ormarne mina, du, Per?» sade Tron i Valfjället — så kallade han Vargarne.
«Ja, nu ska’ du samma väg som ormarne dina,» sade Per och sköt honom; sedan slog han ihjäl Åbacken med bösskolfven, men Eldförpungen hade farit upp genom skorstenen. Då han hade gjort det, följde han säterjäntorna ned till bygden, ty de tordes inte stanna der längre.
Men då det led mot jultiden, var Per Gynt ute igen. Han hade hört om en gård på Dovre, att det kom så fullt af troll dit hvar julafton, att folket måste flytta och fara till andra gårdar; dit hade han lust att gå, för han var hågad på troll. Han klädde ut sig, så han såg förskräcklig ut, och så tog han med sig en tam hvit björn, som han hade, och en syl och beck och tråd. Då han kom dit, gick han in i stugan och bad om herberge.
