fortare samma väg tillbaka, än det hade gått dit. Nalle har namn om sig att inte vara rädd, men han var inte rätt nöjd med skjutsen den här gången, der han satt; han höll sig fast så godt han kunde och sneglade argt åt ömse sidor, om han skulle kunna kasta sig af; men han var just inte van vid att åka, och så tyckte han att det inte var någon vån.
Då han hade åkt ett långt stycke, mötte han en krämare.
«Hvar i Guds namn skall nådig herr fogden hän i dag?» sade krämaren; «han har visst ondt om tid och lång väg, efter han åker så fort?»
Men björnen svarade icke ett ord, han hade göra nog med att hålla sig fast. Om en stund mötte han en fattigkäring. Hon helsade och nickade med hufvudet och bad om en skilling i Guds namn. Björnen sade ingenting, utan höll sig bara fast och åkte vidare allt hvad tygen höllo. Då han kom ett stycke längre bort, mötte han Mickel räf.
«Se på den! är du ute och åker?» skrek Mickel; «vänta litet, låt mig få sitta bakpå och vara skjutspojke!»
Nalle sade aldrig ett ord, men höll sig väl fast och åkte så fort hästen ville springa.
«Ja, vill du inte ta’ mig med, så skall jag spå dig det, att om du i dag åker i pels, så hänger du i morgon med ryggen bar,» skrek räfven efter honom.
Björnen hörde icke ett ord af hvad Mickel sade; han körde ideligen lika fort. Men då hästen kom hem till gården, satte han af in genom stalldörren i fullt
