minne, det är att jag en sommareftermiddag för några år sedan med metspöt i handen vandrade uppåt ängarne på östra sidan af Akerselfven förbi Thorshaug och Sandaker genom Lillhagen till elfvens utlopp i Maridalssjön.
Den klara luften, hölukten, blomsterdoftet, vandringen, fågelqvittret och de friska fläktarne vid elfven verkade i hög grad upplifvande på mitt sinne. Då jag kom öfver bron vid elfmynningen, började solen sänka sig mot bergskanten; än lånade den aftonskyarne sin bästa glans, för att de en kort stund skulle kunna fröjda sig åt den främmande prakten och spegla sig i de klara böljorna; än bröt den genom skyn och sände ut en ljusstrimma, som bildade liksom gyllne stigar i de mörka barrskogarne på andra sidan om vattnet. Aftonvinden förde efter den heta dagen med sig en uppfriskande doft från granarne, och de i fjärran återklingande, bortdöende tonerna af gökens qvällsång stämde sinnet till vemod. Mekaniskt följde mitt öga de flugor, jag kastade ut som bete och som fördes framåt af strömmen. Se, der sprang en gyllne fisk; refven for snurrande af bommen, och då jag fått den på kroken, stod spöt böjdt som ett tunnband; det måtte vara en forell på tre marker. Nu var det icke tid att falla i förtjusning öfver grandoft och gökens galande, man kunde behöfva all sin lilla själsnärvaro för att få fisken i land, ty strömmen var strid och fisken sprattlade, och jag hade ingen håf, så att jag måste släppa ut ref från bommen och vinda in den igen två tre gånger, innan den lät tvinga sig till att gå med strömmen in i en liten vik, der den
