Norrifrån kommo från elfven några kalla fläktar, som kommo mig att känna, att jag var våt och trött, och jag beslöt derför att gå in och hvila mig litet vid elden borta i sågen. Jag ropade på gossen, som ännu stod nere vid stranden, bad honom taga fiskkorgen, som jag hade satt ned, och följa efter mig öfver timmerflotten, hvars hala stockar gungade på vattnet och öfversköljdes vid hvarje steg jag tog.
Vid den ena härden i sågen satt en gammal gråskäggig arbetare med en röd lufva ned öfver öronen. Spiselns skugga hade förut dolt honom för mig. Då han hörde, att jag önskade hvila och värma mig litet, gjorde han mig af en stockknubb en sittplats vid elden.
»Det var en vacker fisk,» sade gubben, i det han tog den sista forellen, jag hade fått, i handen, «och en guldhake[1] till på köpet! Den väger nära tre marker; den har ni säkert fått i dammen här?»
Vid mitt jakande svar berättade mannen, som tycktes vara en ifrig fiskare, om hvilka stora foreller han hade fått i det draget för trettio år sedan, då han flyttade hit ut från Gudbrandsdalen, och uppstämde derefter en hjertrörande klagan öfver fiskens aftagande och sågfratets tilltagande.
«Fisken den aftar,» sade han med en stämma, som öfverröstade sågens larm, «ty en sådan der guldhake, inte större än den der är, är det nu sällsynt att få, men sågfratet det ökas år från år, och man kan
- ↑ Hanfisk af fjäll-forellen (Salmo alpinus), har guldglänsande färg och en haklik förlängning af underkäken.
