Men skräddarn la’ sej i ringen och sof tills solen stod långt in på golfvet hos honom. Då steg han opp, låste igen qvarnen och gick opp te gården.
Då han kom in i stugan, låg både mannen och hustrun än, för det va’ pingstdagsmorgen.
«God morgon,» sa’ skräddarn och räckte mannen handen.
«God morgon,» sa’ mannen, och han vardt både glad och förvånad, då han fick se skräddarn igen, det kan man nog förstå.
«God morgon, mor,» sa’ skräddarn och räckte käringen handen.
«God morgon,» sa’ käringen, men hon va’ så blek och såg så besynnerlig och förstörd ut, och sin hand gömde hon under fällen; men te sist räckte hon honom den venstra. Då förstod skräddarn hur det hängde ihop, men hvad han sa’ te mannen och hur det gick med käringen sedan, det har jag aldrig hört.» —
«Mjölnarkäringen var en trollkäring sjelf då?» frågade gossen, som hade hört på med spänd uppmärksamhet.
«Ja, det kan du väl förstå,» sade gubben.
Det var nästan icke möjligt att höra ett ord längre, ty sågen gick åter med sus och brus. Månen var uppe och tröttheten förbi efter den korta hvilan. Jag sade farväl till den gamle och gick i sällskap med den mörkrädde gossen. Vi följde gångvägen under Grefsenåsen ned öfver höjderna mot Grefsen. Hvita dimmor sväfvade öfver elfven och myrarne nere i dalen. Öfver
