för den, som skulle valla harar, fick vara qvick och lätt på foten och inte någon döddansare, och när hararne togo till att hoppa och skutta, så blef det en annan dans än att gå och slå dank inne i stugan. Men det hjelpte inte, Per ville dit och han skulle dit; så tog han matsäcksrenseln på nacken och larfvade ned utför backen, och då han hade gått både långt och länge, kom han till en gammal käring, som stod med näsan fastklämd i en vedkubbe och slet och drog, och då han fick se huru hon ryckte och arbetade för att komma lös, gaf han sig till att storskratta.
«Stå inte der och grina,» sade käringen, «utan kom och hjelp ett gammalt skrälle; jag skulle spinta sönder litet ved, och då kom jag att sätta fast näsan här, och nu har jag stått och ryckt och slitit och inte fått en matbit i mig på hundra år,» sade hon.
Men allt värre skrattade Per; han tyckte det var öfvermåttan roligt, och sade, att när hon hade stått der i hundra år, så kunde hon gerna stå der i hundra till.
Då han kom till kungsgården, togo de honom genast till vallare; det var inte ondt om tjenst der, och god mat och god lön skulle han få och kanske prinsessan med på köpet, men om det kom bort en enda af kungens harar, så skulle de skära tre röda remmar ur hans rygg och kasta honom i ormgropen.
Så länge Per var i fähusgatan och i hemhagen, hade han alla hararne i en flock, men då det led på dagen och de kommo upp i skogen, togo de sig till att löpa och skutta åt alla håll. Per satte efter och
