kanske få prinsessan också, men kom någon ibland dem bort, om det också icke var mer än en harunge, så skulle de skära tre breda röda remmar ur ryggen hans, och kungen var så säker på det, att han gick bort och brynade knifven med det samma.
Det skulle vara en smal sak att valla hararne, tyckte Esben Askepilt; ty när de gingo ut, voro de nästan så tama som en fårflock; och så länge han var i fähusgatan och i hemhagen, hade han dem också i flock och följe, men då de kommo upp under skogsåsen, och det led mot middag, så att solen började bränna och bädda i berg och backar, togo de sig för att skutta och skena bort mellan fjällen.
«Oho! ohej! vill du gå!» skrek Esben Askepilt och blåste i den ena ändan af pipan, så att de foro till alla verldens kanter, och borta voro de. Men då han kom fram till en öppen plats, der en kolmila hade stått, så blåste han i den andra ändan på pipan, och innan han visste ordet af, voro hararne der och stodo i led och på parad, så att han kunde se öfver dem som en trupp soldater på en exercisplats. Det var något till pipa, tänkte Esben Askepilt; så lade han sig att sofva borta i en solbacke, och hararne skenade och skötte sig sjelfva till qvällen; då blåste han ihop dem igen och kom fram till kungsgården med dem som med en fårflock.
Kungen och drottningen och prinsessan med, de stodo på trappan och undrade på, hvad det var för en karl, som vallade hararne så att han kom hem med dem igen, och kungen räknade och räknade och
