heller; och Esben Askepilt kom hemdrifvande med harflocken, och der fattades icke så mycket som ett hår.
Kungen var både ilsken och vred öfver att han hade narrat dem allesammans och äfven lurat honom sjelf på pipan, och nu skulle han mista lifvet, det var inte tu tal om det; och drottningen sade det samma, — det var bäst att döma en sådan bedragare på färsk gerning.
Esben mente tro på, att det var hvarken rätt eller riktigt, för han hade inte gjort annat än det de hade sagt att han skulle göra, och dermed hade han värjt ryggen och lifvet sitt så godt han kunde.
 |
En eller flera illustrationer borde infogas här, som återfinns på sidan 242 i filen Norska folksagor och huldre-sägner.djvu. |
Då sade kungen, att det var det samma med det, — var han god till att ljuga det stora bryggkaret så fullt, att det rann öfver, så skulle han få behålla lifvet.
Det var hvarken något långt eller konstigt arbete, det trodde han sig godt om, sade Esben Askepilt, och så tog han till att berätta, huruledes det hade gått honom från förstone; han berättade om käringen med näsan i kubben, och rätt som det var, så sade han: «Jag måste något ljuga ihop, om karet ska’ bli fullt,» — och så talade han om pipan han fick, och om kammarjungfrun som kom till honom och ville köpa den för hundra daler, och om alla kyssarne hon måste ge på köpet borta i skogsbacken, och så talade han om
