ju förvandla oss till tre brottsjöar och slunga dem öfver bord och sänka skutan med besättning och allt.»
Ja, det tyckte de andra var ett godt råd; de sutto länge och öfverlade om dag och ställe. Men d’ä’ väl ingen som hör oss?» sade skepparehustrun än en gång.
 |
En eller flera illustrationer borde infogas här, som återfinns på sidan 253 i filen Norska folksagor och huldre-sägner.djvu. |
«Det vet du ju,» svarade de bägge andra.
«Jo, för det finnes en utväg emot det der, och om den begagnades, stode det oss dyrt; det kostade oss till och med lif och blod.»
«Hvad ä’ det för en utväg, syster?» frågade den ena styrmanshustrun.
«Ja, men ä’ ni säkra på att ingen hör oss? Jag tyckte det rykte i besättningens kabyss.»
«Du vet ju att vi ha tittat i hvar vrå. De ha glömt att släcka elden i kabyssen, derför ryker det,» sade styrmanshustrurna. «Säg det bara.»
«Om de köpa tre famnar björkved,» sade trollkäringen, «men de måste vara fullmåliga, inte ett trä
