få veta på förhand — så satte han inte sin fot ombord på skutan mera, ännu mindre skulle hans näfvar lukta beck och tjära der. Skepparen tyckte att detta var besynnerligt och att det var en konstig pojke, men han gaf efter till sist, derför att han ändtligen villa ha honom med, och han tänkte väl också, att han nog skulle klarera saken, då de kommo till sjös. Styrmannen tyckte på samma sätt. «Låt honom få kommandot, vet jag! Bär det för långt i lä, få vi väl ge honom en handräckning,» sade han. Och så blef björkveden köpt, fullmålig och utan att ett trä fattades, och de seglade af.
När den dag kom, då jungmannen skulle vara skeppare, var det stilla och vackert väder; men han purrade alle man ut till att refva och beslå, så de inte seglade för annat än små lappar. Och det var just som hundvakten var förbi och dagvakten skulle börja. Både skepparen och manskapet skrattade och sade: «Nu kan vi märka hvem som har kommandot; ska’ vi inte beslå de der lapparne också?»
«Inte än,» sade jungmannen, «men om en liten stund.» Rätt som det var, kom det öfver dem en by så häftig, att de trodde de skulle kantra, och hade de inte beslagit och refvat, hade det inte varit tu tal om att de hade gått under, då den första brottsjön slog öfver fartyget. Pojken kommenderade dem till att kasta ut den första famnen björkved, men trä för trä, ett i sender, aldrig två, och de två andra famnarne fingo de inte röra. Nu voro de raska till att lyda hans
