kom till kungsgården. Der stod kungen ute på förstuqvisten, och då han fick se gossen, sade han:
«Hvart skall du ta vägen i dag, Peik?»
«Åh, jag ska’ bort och se efter, om jag kan narra någon,» sade Peik.
«Kan du inte narra mig då?» sade kungen.
«Nej, det kan jag nog inte, för jag glömde narrpinnarne mina hemma,» sade Peik.
«Kan du inte gå efter dem då?» sade kungen, «jag kunde ha lust att se, om du verkligen är en sådan spektakelmakare som folk säger,» sade han.
«Jag duger inte till att gå,» sade Peik.
«jag skall låna dig häst och sadel,» sade kungen.
«jag duger inte till att rida heller,» sade Peik.
«Vi ska’ lyfta upp dig på hästen,» sade kungen, «så kan du väl hålla dig qvar.»
Ja, Peik ref och klådde sig i hufvudet, som om han ville slita luggen af sig, och lät dem lyfta sig upp; der satt han och slank både hit och dit, så länge kungen kunde se honom, och kungen skrattade så att ögonen tårades, ty en sådan ryttare till häst hade han aldrig sett förr. Men då Peik hade kommit in i skogen bakom backen, så att kungen inte kunde se honom längre, satte han sig upp kapprak och red på, som om han hade stulit både ök och grimma, och då han kom till staden, sålde han både hästen och sadeln.
Kungen gick der emellertid och väntade och väntade på att Peik skulle komma slinkande tillbaka igen med sina narrpinnar, och skrattade emellanåt, när han
