och blåste lif i henne igen, så att hon reste sig upp som om det icke fattades henne någonting.
«Bevare oss väl för dig, Peik! Kan du nu också dräpa folk och blåsa lif i dem igen?» sade kungen.
«Ja, hur skulle det gå för mig eljest?» sade Peik; «jag skulle dräpa alla dem jag kom nära, för jag är så häftig af mig, ser du,» sade han.
«Ja, jag är också häftig till sinnes,» sade kungen, «och det der hornet måste jag ha; jag skall ge dig hundra daler för det, och så får det vara godt och väl, jag får väl se genom fingrarne med att du narrade af mig hästen och att du lurade mig på grytan och kubben och allt det der.»
Peik kunde svårligen undvara det, men för hans skull fick det gå, och så fick kungen hornet och reste hem det fortaste han kunde, och han var knappast hemkommen, förrän han måste till att pröfva det; han tog sig till att bråka och träta med drottningen och äldsta dottern sin, och de trätte tillbaka och sade honom emot; men innan de visste ordet af, drog han knifven och skar ihjäl dem, så att de föllo ned stendöda, och de andra sprungo ut ur rummet, så rädda blefvo de.
Kungen gick af och an på golfvet en stund och mumlade om, att det var inte farligt med liken, så länge det fans väder i hans näsa och annat sådant, som Peik hade pratat, och så tog han fram hornet och gaf sig till att tuta och blåsa; men fastän han blåste allt hvad han orkade både den dagen och den
