om grundligt der; sorgen blef icke större, när de fingo se honom med de nya kyrkkläderna, må ni tro. Men då det bar i väg till kyrkogården, och den döde tittade ut genom andhålet, brast han ut i gapskratt. «Nej, nu måste jag storskratta,» sade han; «går inte Ole i Södergården spritt naken på mitt graföl!»
Då folket i likföljet hörde detta, voro de icke sena att få af locket, och den andre mannen, han med de nya kyrkkläderna, frågade, huru det kom till, att den andre låg i kistan och pratade och skrattade — han, som de höllo graföl öfver; det var då bättre, att han grät. «Gråt gräfver ingen upp ur grafven,» sade den andre, och huru de nu pratade hit och dit, så kom det i dagen, att det var käringarne som hade stält till alltsammans. Då gingo männen hem och gjorde det klokaste de någonsin hade gjort, och är det någon, som vill veta hvad det var, så får han fråga mäster Erik.
