så var det inte lönt för honom att tänka på att få behålla lifvet. Ett par, tre veckor höll gossen sig, men så kunde han inte styra sig längre, han måste och skulle in i kammaren, och så smög han sig dit in. Der stod en stor svart häst i en spilta, med ett tråg med askmörja vid hufvudet och en höstack vid svansen. Detta tyckte gossen var bakvändt; han bytte om och satte hösäcken vid hufvudet. Då sade hästen: «Efter du har så godt hjerta, att du vill låta mig få mat, så skall jag rädda dig. Men nu skall du gå upp på den kammare, som ligger här ofvanpå, och ta en rustning bland dem som hänga der; men du får för all del inte ta någon af de blanka, utan den mest rostiga du ser, den skall du ta; och svärd och sadel skall du söka ut åt dig på samma sätt.» Det gjorde gossen; men det var tungt för honom att bära det alltsammans.
Då han kom tillbaka, sade hästen, att nu skulle han kläda af sig naken och stiga ned i kitteln, som stod och kokade i det andra rummet, och bada sig väl der. Då blir jag väl faslig att se på, tänkte gossen, men han gjorde det ändå. Då han hade badat sig, blef han så vacker och fyllig och så röd och hvit som mjölk och blod och mycket starkare än förut. «Känner du någon förändring?» frågade hästen. «Ja,» sade gossen. «Försök att lyfta mig,» sade hästen; ja, det kunde han, och svärdet svängde han också som ingenting. «Seså, lägg nu sadeln på mig,» sade hästen, «och tag rustningen på dig; tag så med dig hagtornskäppen och stenen och vattenflaskan och smörjekrukan, så resa vi.»
