till linden, och allt aflopp äfven nu liksom dagen förut. Alla undrade öfver hvad det var för en främmande kämpe som hade hjelpt dem; men ingen kom honom så nära, att han kunde tala honom till; och att ingen gissade på gossen kan man väl förstå.
Då de återvände hem om aftonen och sågo gossen ännu sitta på öket, skrattade de åter ut honom, och en sköt en pil på honom och träffade honom i benet. Han till att skrika och jämra sig, så att det var för ömkligt; då kastade konungen sin näsduk åt honom, för att han skulle knyta den om benet.
Då de drogo ut den tredje morgonen, satt gossen ännu i kärret. «Hej, vill du opp! hej, vill du opp!» sade han till öket. «Nej, han kommer allt att sitta der tills han svälter ihjäl,» sade kungens folk, medan de
