än det blef ljust om morgonen. Det gick hon och sörjde öfver, för hon tyckte hon ville så gerna se honom, och om dagen gick hon der ensam och det var så ödsligt och tomt. «Hu, det är kanske ett troll du ligger med,» sade modern; »men jag skall lära dig ett sätt, så du kan få se honom; du skall få ett stycke ljus af mig, som du kan ta med dig i barmen; lys så på honom med det, när han sofver! men akta dig att du inte dryper talg på honom.» Ja, hon tog ljuset och gömde det i sin barm, och om aftonen kom hvitbjörnen och hämtade henne.
Men då de voro komna ett stycke på vägen, sporde hvitbjörnen, om det inte hade gått så, som han hade sagt. Jo, det kunde hon då inte neka till. «Ja, har du lyssnat till din mors råd, så har du gjort oss begge olyckliga, och då är det förbi mellan oss,» sade han. Nej, det hade hon visst inte.
Då hon nu var kommen hem och hade lagt sig, gick det som det plägade: det kom en menniska och lade sig hos henne; men då det led ut på natten och hon hörde att han sof, steg hon upp och slog eld, tände på ljuset och lyste på honom och så fick hon se, att han var den vackraste prins, man kunde se för sina ögon och hon blef så glad, att hon tyckte hon inte kunde lefva, om hon inte fick kyssa honom strax på ögonblicket; det gjorde hon också, men i det samma dröp hon tre heta talgfläckar på hans skjorta, så att han vaknade. «Hvad har du nu gjort?» sade han. «Nu har du gjort oss olyckliga begge två; hade du
