men då sade de andra tjenarne till henne: «Akta dig att du inte stiger upp för tidigt; före klockan tu får du inte ösa mäsken på rostkaret[1].» — «Hvarför inte det?» frågade hon.
«Du vet väl, att det är en tomte här, och du kan väl förstå, att han inte vill bli störd så tidigt; förr än klockan tu får du alls inte ösa på rostkaret,» sade de.
«Pytt, inte värre!» sade Kari — hon var mycket säker i bloden, som det heter — «jag har ingenting otaldt med tomten, och kommer han till mig, skall jag, ta mig dalern, nog schasa honom på dörren.»
De andra förmanade henne, men hon höll i sig, och när klockan väl kunde vara litet öfver ett, steg hon upp och eldade under bryggkitteln och lade i maltet. Men oupphörligt slocknade elden under kitteln och det var som om någon kastade omkring bränderna öfver spiselhällen, men hvem det var kunde hon icke se. Hon samlade ihop vedträden den ena gången efter den andra, men det blef inte bättre, ej heller ville vörten skilja sig. Slutligen blef hon trött på detta, tog en eldbrand och sprang omkring med den i rummet, svängde den upp och ned och ropade:
«Packa dig dit der du är kommen ifrån! Tror du att du kan skrämma mig, så bedrar du dig!»
«Strunt i dig då!» svarades det från en af de mörkaste vrårna. «Jag har fått sju själar här i gården; jag trodde jag skulle få den åttonde med.» Sedan den tiden var det ingen som såg eller hörde af tomten i barnhuset, sade Kari Gusdal.»
- ↑ Rost är ett slags filtrerapparat, hvarigenom vörten silas ifrån.
