att ingen kan tro hur långt de foro, och alltid gick det öfver hafvet, och nordanvinden blef tröttare och så utmattad, att han nästan inte orkade blåsa längre, och han sänkte och sänkte sig mera och mera, och till sist gick det så lågt, att böljetopparne slogo om hennes hälar. «Är du rädd?» sade nordanvinden. «Nej,» sade hon, det var hon inte. Men de voro inte långt från land, och det var nättopp så mycken makt qvar i nordanvinden, att han kunde kasta henne upp på stranden under fönsterna på slottet, som låg öster om solen och vester om månen; men då var han också så trött och usel, att han måste hvila öfver många dagar, förr än han kunde komma hem igen.
Den andra morgonen satte hon sig till att leka med guldäpplet utanför fönsterna i slottet, och det första hon såg var den långnäsan, som skulle ha prinsen. «Hvad skall du ha för ditt guldäpple, du?» sade hon och öppnade fönstret. «Det är inte till salu för guld eller penningar,» sade flickan. «Är det inte till salu för guld eller penningar? hvad är det då du vill ha för det? du kan få hvad du vill!» sade prinsessan. «Ja, om jag kan få komma till prinsen, som är här, och vara hos honom i natt, så skall du få det,» sade hon, som var kommen med nordanvinden. Ja, det kunde hon nog få, det gick väl för sig. Prinsessan fick guldäpplet; men då flickan kom upp på rummet till prinsen om qvällen, sof han; hon ropade på honom och skakade honom och allt emellan så grät hon, men hon kunde inte få honom vaken. Om morgonen då dagen började lysa, kom prinsessan med långa näsan och jagade henne ut igen.
