var det också tre bröder, som skulle försöka sin lycka. De två äldsta gingo då först, men det gick inte dem bättre än alla de öfriga. Så skulle Askepilten i väg, och han träffade prinsessan i ladugården. «God dag!» sade han, «och tack för sist.» — «God dag!» sade hon, «och tack sjelf för sist. Ni ha inte så stor ladugård ni som vi!» sade hon, «för när en vallare står i hvar sin ände och blåser på bockhorn, så kunna de inte höra hvarandra.» — «Jo då,» sade Askepilten, «vår är mycket större! för när en ko blir i-kalf i den ena ändan af den, så kalfvar hon inte förr än hon kommer till den andra.» — »Jaså,» sade prinsessan. «Ja, men ni ha inte så stor oxe ni som vi; der ser du den! när det sitter en på hvart horn, så nå de inte hvarandra med en mätstång.» — «Pytt!» sade Askepilten, «vi ha en oxe så stor, att när det sitter en på hvart horn och blåser i lur, så höra de inte hvarandra.» — «Jaså,» sade prinsessan. «Men ni ha inte så mycket mjölk ni som vi,» sade hon, «för vi mjölka i stora ämbar och bära in och slå i stora grytor och ysta stora ostar.» — «Åh, vi mjölka i stora kar och köra in och slå i stora bryggpannor och ysta ostar så stora som hus, och så ha vi en elgblack märr till att trampa ihop osten; men en gång så fölade hon i osten, och då vi hade ätit på den i sju år, träffade vi på en stor elgblack häst. Den skulle jag köra till qvarnen med en gång, då flög ryggen af på honom; men jag visste råd för det, jag tog en granbuske och satte i honom till rygg, och annan rygg hade han inte sedan, så länge
Sida:Norska folksagor och huldre-sägner.djvu/323
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
263
ASKEPILTEN.
