Det var omöjligt att stå ut längre med hans knot och hans affekterade patos. Från köket skallade den ena skrattsalvan efter den andra; smeden Kristen förde ordet der ute; han hade just gjort ett uppehåll, och nu hördes åter ett hjertligt skratt.
«Nej,» sade jag och afbröt tvärt, «nu skall jag sannerligen gå ut och höra på smedens historier,» sprang ut och lemnade herrn i huset qvar i rummet med den matt lysande danken och sin egen störda tankegång.
«Barnjoller och lögnaktigt sliddersladder!» brummade han, i det jag stängde dörren efter mig, «det är skam för bildadt folk; men välmenta patriotiska yttranden —» mera hörde jag icke.
Ljus och lif och munterhet strålade i det höga, luftiga rummet. En brasa, som lyste upp till och med de aflägsnaste vrårna, flammade på spiselhällen. Bredvid denna tronade min vän landtbrukarens hushållerska med sin spinnrock. Fastän hon under många år hade legat i delo med gikten och förskansat sig mot dess anfall medelst en oändlig mängd kjortlar och tröjor och som utanverk till alla de öfriga iklädt sig ett vidunder till grå vadmalskofta, sken dock hennes ansigte under hucklet som en fullmåne. På spiselkanten sutto barnen och skrattade och knäckte nötter. Rundt omkring satt en krets af pigor och dränghustrur; «de trampade rocken med flitiga fötter eller skötte de skrapande kardor». I svalen stampade tröskarne af sig snön, kommo in med agnar i håret och satte sig vid långbordet, der köksan
