Medan han var hos de underjordiska, berättade han, så var han ständigt tvungen att vara med dem, när de va’ ute och skaffade sig mat och mjölk, för det som var korsadt öfver och signadt med Jesu namn, hade de inte makt till att ta, och så sa’ de till Hans: «Det här måste du ta, för det här ä’ det ’krickladt’ på,» och han la’ nu så’na bördor i deras korgar, att det var hiskligt; men när åskan dundrade, satte de i väg så fort, att han inte kunde följa dem. Hans var ständigt i lag med en af dem, som hette Vaatt, och han var så stark, att han tog och bar både Hans och bördan, då det kom sådant der hastigt oväder öfver dem. En gång mötte de fogden i Ringerike i en djup dal oppe i Halland; då gick Vaatt bort och höll hästen för honom, och fogden skrek och slog och for så illa med hästen, att det var synd att se. Men då gick skjutspojken fram från bakmedarne och såg genom betslet; då var Vaatt tvungen att släppa, «och då må tro det bar af,» sa’ Hans, »skjutspojken hade så när inte kommit upp på medarne igen, och vi slog till ett skratt, så att fogden vände sig i släden och såg sig om.» —
«Ja,» sade en af drängarne, som var en utsockning, «det har jag hört om en prest i Lier också. Han skulle fara på sockenbud till en gammal käring, som hade varit en ogudaktig menniska, medan hon lefde. Då han kom på skogen, blef hästen fasthållen för honom; men han visste råd, för det var en rask karl, den der Lierpresten; i ett språng var han ur släden uppe på hästryggen och tittade mellan betslet, och då
