såg han att det var en gammal ful gubbe, som höll i tömmen — di säger att det var fan sjelf.»
«Seså, släpp, du får henne inte,» sa’ presten.
«Han måste släppa, men med det samma gaf han hästen ett rapp, så att den rände i väg, så det gnistrade under hofvarne och lyste i alla trädtopparne, och det var inte mer än det ville att skjutspojken kunde hålla sig qvar bakpå. Den gången kom presten på sockenbud ridande.» —
»Nej, om jag begriper hur det ska gå med korna, Mor,» sade ladugårdspigan Mari, som kom kånkande in med en mjölkså, «jag tror di svälter rent ihjäl, här kan mor se hur litet mjölk vi får.»
«Du får lof att dra hö från stallgolfvet, Mari,» sade gamla-mor.
«Jo jag tackar jag!» svarade Mari, «kommer jag dit, så ä’ gubben och karlarne så arga som ilskna gåsar.»
«Jag ska’ ge dig ett råd, Mari,» sade en af smågossarne med en knipslug min. «Du ska’ koka sur gräddgröt och sätta ut på stallgolfvet om torsdag qväll, så hjelper nog tomten dig att dra hö till la’gården, medan drängarne sofva.»
«Ja, om det bara funnes någon tomte här, så skulle jag nog göra det,» svarade den gamla ladugårdspigan naivt, «men det ä’ så hin heller och ingen tomte här i gården, för herrskapet tror inte på så’nt der; nej, på Näs hos kaptenen, den tiden då jag tjente der, der var tomten.»
