också, och spelman med. Ofta var han ute och spelade, men hemma kunde di aldrig få honom till att röra fiolen; om än hela stugan var full med ungdom, sa’ han ändå nej te att spela. Men en gång hade det kommit några unga karlar te honom med lommeflaskor och bränvin. Då di hade fått gubben litet på treqvart, kom det flera dit, och fast han sa’ nej i början, tog han slutligen te fiolen. Men då han hade spelat en stund, la’ han bort den, för han visste att di underjordiska inte va’ långt borta och att di inte tyckte om så’nt der spektakel; men gossarne narrade honom att spela igen, och så gick det två tre gånger; han lade bort fiolen och di fick honom till att ta den tebaka igen. Te sist hängde han opp den på väggen och svor på att han inte skulle dra ett drag till med stråken den qvällen, och så körde han ut dem allihop, både gossar och flickor. Då han hade börjat klä af sig och stod i skjortärmarne borta vid spiseln och skulle tända sin aftonpipa med en brinnande sticka, så kom det in ett så’nt följe af stora och små, att det yrde i stugan.
»Jaså,» sa’ Jo, «kommer ni nu igen?» Han trodde det var di som hade varit inne och dansat; men då han fick se att det inte var di, vardt han rädd, tog sina döttrar, som redan låg i sängen, och slängde opp dem på golfvet — han var en stor, stark karl — och frågade: »Hvad ä’ det här för folk? känner ni dem?»
Jäntorna va’ yrvakna och kunde inte se klart. Då tog han ned bössan från väggen och vände sig mot följet, som hade kommit in, och hötte åt dem med
