herrn i huset hållit ett förfärligt kolorum inne i sitt rum; skåpdörrar låstes upp och igen, det skramlades med silfverpjeser och nyckelknippor, man kunde höra och förstå, att han höll på med att låsa in alla lösören från silfverkannan ända till blecksnusdosan. Just som smeden hade slutat, gläntade han på dörren, stack ut hufvudet med skinnmössan på det ena örat och sade:
«Är du nu framme med ditt sliddersladder och dina lögner igen, smed?»
«Lögner?» sade smeden mycket stött, «det har jag aldrig sagt några, för det här ä’ sant. Jag ä’ ju gift med den ena af di der jäntorna, och Dorthe, gumman min, låg sjelf i sängen och såg den gamle skäggige gubben; det förstås, visst va’ di der jäntorna konstiga af sej och liksom halffjolliga, men det kom sej deraf att di hade sett de underjordiska,» tillade han med en harmsen blick på herrn i huset.
«Fjolliga?» sade denne, «ja, det tror jag nog; det är ju du också, när du inte är på dimman, för då är du då splitter galen. Kom, barn, och gå upp och lägg er och sitt inte här och hör på hans galimatias.»
«Det må jag säga ä’ illa sagdt af er, far,» sade smeden öfverlägset. «Sist jag hörde talas om fjollighet och galimatias var då ni predikade på Neberg-kullen sjuttonde maj,» tillade han i samma ton.
«Förbannadt sludder!» brummade min vän gårdsegaren och kom stampande genom köket med ljuset i den ena handen och en packe handlingar och några tidningar under armen.
