«Nu är hon din, min ståtliga dragon, sätt henne nu på sadelknappen och rid te bygden och håll bröllop med henne. Men åt oss kan du laga te i den lilla kammaren i brygghuset, för vi vill inte vara i lag med de öfriga bröllopsgästerna,» sa’ den fula trollgubben, som var hennes far, «men när offerskålen skickas omkring, så kan du ju titta ut te oss.»
Han tordes inte göra annat; han tog henne med sig på sadelknappen och rustade te bröllop. Men förr än di gick te kyrkan, bad bruden en af brudpigorna att stå tätt bakom henne, så att ingen skulle se att kosvansen föll af, när presten la’ handen på henne.
Så firade di bröllop, och när skålen skickades omkring, gick den unge mannen ut i kammaren, der det var tillagadt åt det gamla huldrefolket. Då såg han ingenting der, men när bröllopsgästerna hade rest, låg der qvar så mycket guld och silfver och så mycket pengar, att han aldrig hade sett så stor rikedom förr.
Det gick nu bra en lång tid; hvar gång det var främmande, lagade hustrun te åt de gamla ute i kammaren, och alltid låg der qvar efter dem så mycket pengar, att di till sist inte visste hvar di skulle göra af dem. Men ful var hon och ful blef hon och utledsen var han på henne, och det var inte fritt för att han var litet elak ibland, så att han bjöd te att slå och piska henne.
En gång skulle han te staden; det var på barfrosten om hösten, och han skulle skarpsko hästen. Han gick te smedjan, för han var en duktig smed sjelf,
