men hur han bar sej åt, så vardt skon antingen för stor eller för liten och aldrig ville den passa. Han hade inte flera hästar hemma, och det led på tiden så det blef middag och aftvardsdags.
«Kan du då aldrig få dit den der skon?» sa’ hustrun. «Inte är du nå’n bra man, men du ä’ ändå sämre smed. Det blir ingen annan råd än att jag får gå i smedjan och sko; ä’ den för stor, så kan du ju göra den mindre, och ä’ den för liten, så kan du ju göra den större.»
Hon gick te smedjan, och det första hon gjorde var att ta skon med bägge händerna och räta ut den.
«Se här,» sa’ hon, «så ska’ du göra.» Se’n böjde hon ihop den, som om den hade varit af bly. «Håll nu opp benet,» sa’ hon, och skon passade så ackurat, att ingen smed kunde ha gjort’et bättre.
«Du ä’ stark i fingrarne, du,» sa’ mannen och såg på henne.
«Tycker du det?» sa’ hon. «Hur tror du det skulle ha gått med mej, om du hade varit så stark i fingrarne? Men jag håller för mycket å dej för att jag skulle använda mina krafter på dej,» sa’ hon.
Från den dagen var han en obegripligt snäll man emot henne.» —
«Nu tycker jag vi kan ha hört nog för i qväll,» sade gamla-mor, då berättelsen var slut, och steg upp.
«Ja, vi ska’ väl röra på oss, eftersom gubben har krupit te kojs,» sade smeden och tog godnatt, men han lofvade smågossarne att berätta mera nästa afton och höll en underhandling med dem om en fjerndel tobak.
