som kommo. Men hur stora lustigkurrar de voro, och hvilka galna upptag de gjorde, så var kungadottern lika butter och allvarsam.
Nära invid kungsgården bodde en man, som hade tre söner. De hade också sport, att konungen låtit lysa upp, att den, som kunde få kungadottern till att skratta, han skulle få henne och halfva kungariket.
Den äldste ville först åstad; han begaf sig hemifrån, och då han kom till kungsgården, sade han till kungen, att han gerna ville fresta på att få kungadottern till att skratta.
«Ja, det är godt och väl,» sade kungen, «men det gagnar visst föga, min gode man, ty här har varit så många, som ha försökt sig; men min dotter är så sorgefull, att det tjenar till ingenting, och vill ogerna att flera ska’ komma i olycka.»
Men han mente tro på, att det skulle nog gå. Det kunde väl inte vara någon kinkig sak för honom att få en kungadotter till att skratta, för de hade skrattat så många gånger åt honom, både förnäma och simpla, då han tjente soldat och exercerade under Nils Flygelman. — Så begaf han sig ut på gården utanför kungadotterns fönster och begynte exercera som Nils Flygelman. Men det halp icke. Kungadottern var lika butter och allvarsam, hon drog inte på smilbandet en gång. Så togo de honom och skuro tre breda, röda remmar ur hans rygg och skickade honom hem.
Då han väl hade kommit hem, ville den andre sonen åstad. Han var skolmästare, och en underlig
