skogsbygd. Alla gårdens dörrar stodo öppna; men jag sökte förgäfves i stugan, köket och på logen efter en menniska, som jag kunde be skaffa mig en läskedryck eller meddela mig någon underrättelse om vägen. Det var ingen annan hemma än en svart katt, som belåten satt och spann i spiseln, och en glänsande hvit tupp, som kråmade sig, der han spatserade af och an i förstugan och gol oupphörligt, som om han ville säga: «Nu är jag själf störst! Svalorna, som, lockade af rikedomen på insekter i skogens närhet, i otalig mängd hade bygt bo på logen och under takfoten, tumlade sig omkring i solstrålarne, kretsande och qvittrande utan fruktan.
Trött af hettan och vandringen kastade jag mig ned på en skuggig fläck af gårdens gräsplan, der jag halfslumrande låg och hvilade, tills jag blef uppskrämd af en högst otreflig koncert: en skarp qvinnostämma sökte med bannor och smekord hålla styr på gårdens grymtande smågrisar. Genom att gå efter ljudet träffade jag på en gulgrå barbent käring, som i framåtlutad ställning höll på att fylla hon, omkring hvilken de högljudda smådjuren betos, refvos, knuffades och tjöto af glad förväntan.
På min fråga om vägen svarade hon med en annan, i det hon utan att resa sig upp halft vände om hufvudet från sina älsklingar för att titta efter mig.
«Hvar ä’ han ifrån då?»
Då hon hade fått tillfredsställande svar på detta, fortfor hon, medan hon allt emellanåt stälde sitt tal till smågrisarne:
