«Jaså — ä’ han i prestlära hos Ringerikspresten — så ja, nassarna mina! — vägen till Stubdal i Aasa? säger han — jaså du, vill du låta de andra få lite med, du otäcking! Se nu, vill du vara still! Aj, stackars kräk, slog jag dej? — Ja, det ska’ jag säga honom i rappet, d’ä’ raka vägen rätt fram öfver skogen ända te Kehrraden, det.»
Då denna anvisning föreföll mig vara affattad i allt för allmänna uttryck om en skogsväg på ett par mil, så frågade jag, om jag ej för betalning kunde få med mig en gosse, som kände till trakten.
«Nej kors, var det likt något det,» sade hon, i det hon lemnade svinhuset och gick ut på gården. «Dom ha så brådt med höslåttern, att dom knapt hinner få i sej matbitarna. Men d’ä’ raka vägen hela skogen igenom, och jag ska’ visa honom den så tydligt som han såg’en för sej. Först så går han opp öfver den branta backen och alla höjderna der borta i Aasliden, och när han har kommit opp på höjden, så har han stora breda vägen rakt fram te Heggeliden. Elfven den har han på venster hand hela tiden, och ser han’en inte, så hör han’en. Men framme vid Heggliden ä’ de’ liksom lite krångligt me’ vägen, så att den just som inte syns te’ stycktals, och ä’ han inte hemmastadd, så ä’ de’ inte så lätt te hitta fram, men han hittar nog fram te Heggeliden, för den ligger ve’ sjön. Se’n så går han utmed Heggelidssjön, tills han kommer fram te dammen; d’ä’ en så’n der en damlucka framför en liten dam och liksom en bro, som dom kallar’t, der
